Varför intuition trumfar förnuft

Jag håller på och skriver en sammanfattning av Petersons filosofi, men kom på avvägar när jag skulle beskriva Piagets idé om hur handlingsmönster kommer före regler.

En del av utkastet: ”

Denna utveckling jämför Peterson med hur små barn leker enligt Piaget. De leker snällt tillsammans enligt något mönster, men om man frågar barnen en och en om reglerna, så är det ingen som kan förklara dem.

Vi följer alltså handlingsmönster innan vi definierat reglerna.

Den första definieringen av moraliska regler sker alltså i berättandet. Och Peterson menar att det därför finns djupa sanningar i våra myter som vi ännu inte förstår, men eftersom de passar så väl in i hur vårt centrala nervsystem är ”designat” – berättelserna är ju ett resultat av vårt sätt att tänka – så känner vi det på något omedvetet plan.

Man kan jämföra med vår uppskattning av musik. Vissa ljud och mönster är behagligare än andra. Vi begriper inte varför, men ju mer vi arbetat med musik genom historien så har vi upptäckt regler för vad som låter bra. Vi har spelat skalor och harmonier redan innan vi förstått hur reglerna ser ut. Det finns något i hur vårt medvetande är format som gör att vår uppskattning av musik följer ett visst mönster.

Det innebär ju att vi redan vet mer än vi vet… Att vi intuitivt förstår saker som vi inte kan formulera i ord.

Det ger ju en upprättelse för intuitionen att något är rätt eller fel.

På samhällelig nivå så är det här lätt att förstå. Människor började agera som kapitalister innan de förstod varför, eftersom de intuitivt kände att det var smart. Senare började man se mönster i agerandet och till sist skrev någon ner kapitalismens regler.

Det blir ju en helt omvänd utveckling. Idéerna kommer sig av hur vår hjärna är beskaffad i förhållande till vår miljö/kultur. När inte våra idéer fungerar i den rådande miljön börjar vi agera irrationellt. Vi kan inte motivera vårt agerande eller våra åsikter, men de känns ändå rätt.

I efterhand står det klart att vi kände rätt, och vi börjar formulera idén och den blir en del av förnuftet och passar väl in i den rådande miljön. Men förnuftet ligger hela tiden efter och ger bara god vägledning när inget hunnit ändras.

Men eftersom alla system som inkluderar lärande medvetanden är instabilt så innebär den nya idén att miljön förändrats. Det vill säga: den mänskliga tragedin att hela tiden orsaka sin egen undergång genom att försöka göra rätt.

Jag har berört det där ett antal gånger:

http://ormeniparadiset.se/wp-admin/post.php?post=53&action=edit
”Min poäng med punkt 3. är alltså att det är viktigt att förstå ideologiernas mekanik, vad som leder fel och vad som inte gör det. Jag är dock pessimist och ser det som ofrånkomligt att alla idéer vi skapar kommer leda åt helvete om vi inte stoppas. ÄVEN idén att stoppa allting inom en viss tid. Det är antagligen ett ofrånkomligt resultat av system som innehåller medvetande och därmed är självlärande. Korruption och elände är något som vi bara kan hålla stången i korta stunder. Kör vi inte ner i diket till höger så håller vi för långt åt vänster och hamnar i det diket istället. Men vi lär oss! Och håller för långt åt höger nästa gång…”
http://ormeniparadiset.se/wp-admin/post.php?post=48&action=edit
”Detta är alltså grunden till min historiesyn, som handlar om hur mänskligheten och dess själ (kulturen) är en traumatiserad stackars varelse som försöker lära sig hantera sin situation och förstå sig själv. En så trasig varelse har inbyggda brister i sin karaktär som gång på gång orsakar nya tragedier. Hela historien och alla civilisationer är ur det perspektivet en människans ojämna kamp mot sig själv.”

Jag menar att alla de regler vi sätter upp förändrar oss och vårt agerande och ger upphov till andra problem, som i brist på regleringar spårar ur åt ett annat håll. När den urspårningen är ett faktum ställer vi åter upp nya regler som orsakar en annan sorts katastrof. Nazisterna skrämde oss till att bli helt fixerad vid rasism, med följden att vi nu utplånar oss själva med bland annat besinningslös invandring.

Men poängen här är att det är intuitionen som varnar oss först, innan vi ens kan se problemet.

Kanske kan negerbolls-problemet ses som ett exempel på det här. Det blev tabu att säga negerboll, och många svarade med att trotsigt envisas med att säga negerboll m.m. Deras agerande sågs som irrationellt och oförnuftigt med den regelbok man hade då, och de kunde inte själva formulera en särskilt meningsfull förklaring för sitt agerande. De förklarade sig med att ”jag säger vad jag själv vill” ”det har alltid hetat så” ”ingen PK-typ ska bestämma vad jag ska säga”.

Deras rationalisering för sitt agerande hade antydan till en sorts insikt, men den var mer grundad på känsla än något ”konkret”. De ville inte tvingas. Men konflikten tycktes omotiverad och godtycklig.

Idag, kanske 15 år senare, står det klarare varför det var en viktig fråga. Den metodiska förflyttningen av gränser och och kokande av grodan har blivit uppenbar. När negerbollsbråket kunde bemötas med ett ”Men varför bråkar ni om en sån struntgrej? Bara rasister gör så”. Så stod PK-kritikerna svarslösa. De visste att de gjorde rätt, men kunde inte förklara varför negerbollen var viktig.

Intuition och känsla är alltså bättre vägledare än förnuftet. Åtminstone för att tackla den nya verklighet vi hela tiden skapar.

Synd bara att den insikten kommer orsaka nästa katastrof om den blir en allmän regel. 🙂

Annonser

Om PKismens ockulta sida

Det här blogginlägget var lite i gränslandet, men jag valde ändå att placera det här eftersom det är lite för spekulativt för ormeniparadiset.se

 

Fortsätter prata om kopplingen mellan ockultism och PKism:

Jag hade lyssnat lite på Jordan Petersons Maps of Meaning igen (en farlig källa till inspiration för mig) och det slog mig att hans idéer påminde mycket om det lilla jag kände till om ockultism och Kabbalah. Så tanken var att gå vidare till PKismen, postmodernismen och relativismen ur ett ockult perspektiv.

Men naturligtvis gav det mer inspiration eftersom det stämde lite väl klockrent. Jag lyssnade på Psycho Sorcerers utläggning om magi (https://youtu.be/UovujD0EUxY) där han ger en väldigt vetenskaplig syn på magi (även det extremt inspirerande att jämföra med religionens vetenskapsanpassning!) och Alan Moores analys kring magi som konst (https://youtu.be/k1qACd0wHd0).

Väldigt förenklat kan man säga att den sort magi som Psycho Sorcerer talar om är ytterst sekulär(?). Magi är reducerad till psykologi. Det är likt självhjälpsböcker ett sätt att förändra sig själv, genom att förändra sitt undermedvetna genom självhypnos. Genom att upprepa saker om och om igen så förändrar man sig själv. En besvärjelse för att bli rik handlar om att ställa om sitt undermedvetna så att man blir mer uppmärksam på möjligheter. När man frammanar demoner eller änglar så är det delar av ens undermedvetna man kommer i kontakt med och sidor hos sig själv som man tycker väldigt illa om eller väldigt bra om.

Alan Moore å andra sidan talar om att språket är magi genom att det kan förändra folks medvetande. Han menar att konstnärer och författare är vår tids shamaner som utövar sin magi genom att förändra vår kultur, och att idag är det reklamare och PR-personer som utövar denna magi.

Det som slog mig var hur perfekt det passar ihop med PKismen. För det är ju precis så PKismen agerar. Genom att upprepa mantror om värdegrund, rasism, allas lika värde och liknande, som vid det här laget förlorat det mesta av sin betydelse och faktiskt blivit rena mantran, så programmeras vi om. Vi programmeras med en verklighetsbeskrivning där det absolut viktigaste ämnet är rasism, oavsett hur allvarligt problemet egentligen är. Men genom orden kan de omforma diskursen. Den sociala verkligheten omvandlas till att delas in rasister och goda. Även den mest rationella och sunda människan måste förhålla sig till deras uppdelning och i alla lägen kommentera kring rasismens betydelse, oavsett om han inser att rasismen är en icke-fråga i sammanhanget så finns en tyngd över honom att slänga in en brasklapp om att rasism är fel eller att det han säger inte ska tolkas som ett stöd för SD. Gör han inte det så känner han hela samhällets misstanke mot sig.

I en annan diskurs, utan detta åsiktsförtryck, så skulle frågan om främlingsfientlighet kunna hanteras som vilken annan fråga som helst. Man skulle tidigt kunna konstatera att det är inget större problem och något som inte förekommer i någon större utsträckning bland folk. Men eftersom vi haft den diskurs vi haft så har man faktiskt lyckas skapa det problem som man ville stoppa.

Ur ett ockultistiskt perspektiv så måste PKismen vara en magisk förbannelse! På något sätt så har postmodernisterna gjort en magisk ritual genom att etablera tankar och idéer hos oss. Vad värre är så är det en så storskalig ritual att vi alla deltar i den dagligen genom att upprepa deras mantran, genom att kontrollera varandras ordval – så att alla sjunger med i besvärjelsen – och genom att även motståndarna till PKismen förhåller sig och positionerar sig efter de mönster som PKisterna lagt ut.

På ett plan kan man kanske se PKismen som det sociala förtryckets demon, som de frammanat för att möta en annan demon som inte finns. Än. För ett återkommande tema inom ockultismen tycks vara att det måste finnas en jämnstark motkraft. I så fall är den kommande demonen precis det bruna mörker, som stiger upp ur ett grumligt vatten – av någon anledning iförd marschkängor – som PKisterna utlovat. Men vid det här laget är kanske PKismens fiende inte så mycket demon längre utan kanske snarare ses som en befriande ängel.

Det finns dock en trevlig tvist på mitt resonemang. Någonstans långt, långt borta i en virtuell verklighet har en kabbala av vita magiker (Jesus så mkt unintentional puns :O) samlats för att frammana sin version av detta bruna mörker ur det grumliga vattnet. I en betydligt trevligare demonisk form: En mer grön än brun groda, med ett lite illmarigt leende, stundom sjungandes på en liten visa: 

”shadilay shadilay my freedom
shadilay shadilay oh no
shadilay shadilay oh dream or reality
shadilay shadilay oh no
(you) fly into my life, no it’s not finished
I will stop
set my sails, in the sky or at the bottom of the sea
I WILL BELIEVE IN YOU”

Funderingar kring medvetanden utan yttre verklighet

Jag skrev tidigare om hur existensen tedde sig för oss utifrån antagandet att det fanns en yttre objektiv verklighet som vi inte kunde nå kunskap om. Jag tänkte det kunde vara kul att fundera kring hur existensen ska ses om det inte finns någon yttre verklighet utan bara ett eller flera medvetanden.

Jag ska genast säga att det antagligen är ofrånkomligt att vi utan en objektiv verklighet alla är del av ett gemensamt medvetande, alternativt att det bara finns ditt eget medvetande och det är identiskt med det allomfattande medvetandet. Anledningen är att våra medvetanden inte bara kan uppstå från ingenstans om hela verkligheten bara är en föreställelse/fantasi, någon måste fantisera den här fantasin. Ditt medvetande måste alltså vara en avknoppning från ett existerande medvetande. Jag har svårt att se att det är möjligt att ditt medvetande bara är en fantasi hos ett annat medvetande om du samtidigt är medveten. Min slutsats är att det därför måste finnas bara ett enda medvetande som antingen är du eller ett högre medvetande som är medveten genom dig och alla andra.

För att ta ett exempel som kanske gör det lättare att förstå: Om du sitter och fantiserar ihop en värld och i den fantasin placerar några varelser som är medvetna. Hur är de i så fall medvetna? De kan ju inte ha ett medvetande som inte du som fantiserar det här är omedveten om; och uppenbarligen kan de inte bara vara simulerade medvetanden bara ur ditt perspektiv, eftersom själva begreppet ”att ha ett medvetande” innebär att något är medvetande. Alltså så måste deras medvetande vara ditt/drömmarens eget medvetande.

Möjligen kan någon invända att det här handlar om ett supermedvetande som kan fantisera på ett helt annat sätt och därför kan skapa nya medvetanden som den är omedveten om. Det är möjligt, men jag känner att man då börjar komma ifrån grundantagandet om medvetanden och ingen yttre värld. Tanken är ju att det enda vi verkligen vet existerar är vårt medvetande, och tanke-experimentet går ut på att tänka sig en värld utan yttre verklighet. Att börja omdefiniera medvetandet till någon sorts magisk supermedvetande känns fel då. Det känns som vi försöker göra om supermedvetandet till en ny verklighet.

Men här kommer en viktig insikt som ursäktar inkluderandet av ett magiskt supermedvetande som yttre verklighet: Om det bara finns ett enda medvetande som fantiserar verkligheten så är det att jämföra med en objektiv verklighet ändå. Medvetandet måste vara medvetande om en enda verklighet i taget, förvisso på oändligt antal olika sätt, men den håller en gemensam bakomliggande verklighet som den/vi förhåller oss till. Både du, daggmasken och den svampväxt som lever på¨en annan planet har en gemensam objektiv verklighet som ni ser delar av.

(Det skulle också öppna upp för en hel del intressanta fenomen. Magi skulle t.ex. kunna vara möjlig om man på något vis kunde påverka medvetandet till att uppleva en annan verklighet.)

Just fenomenet att det enda medvetandet fungerar som en yttre verklighet, gör att jag misstänker att det är den rätta uppfattningen. Men det är bara intuitivt och inget jag tänkt över. Det känns alltid bättre att förena idéer i en enda punkt så som ett medvetande, än att lämna en röra av oklarheter.

Det här kräver dock en del ytterligare funderingar kring vad ett medvetande ÄR till exempel, hur ett medvetande förhåller sig till den upplevda ”fysiska” verkligheten. Om medvetanden är den enda verkliga existensen, så är det ju intressant att fundera över hur samspelet ser ut mellan den fysiska verklighet där medvetandet uppstår/ingår. Medvetandet kunde alltså enbart komma till uttryck så här i vår verklighet genom vår hjärna. Det finns alltså ett system av regler för hur medvetande och fantasivärlden kan samspela. Om medvetandet är det enda som verkligen existerar så har medvetandet alltså skapat en verklighet med regler som den själv är fångad av!

Det här för mig in på en del funderingar jag haft kring regler och medvetande. Det är kanske en paradox att medvetandet själv skapar regler i sin fantasi, och därmed begränsar hur den kan agera i sin egen fantasi.

Det innebär att om det är en lång rad olika medvetanden som den ”reinkarnerar” sig i, så blir de hela tiden mer begränsade. Den första allsmäktiga medvetandet kan fantisera vilken verklighet den vill, men den måste sätta upp regler för den fantiserade verkligheten, för utan regler/definitioner så har inget en existens.

Jag får återkomma till det här. Det är ett lite ambitiöst projekt kanske, att mer eller mindre försöka definiera den yttersta verkligheten, men i all anspråkslöshet så tror jag att om någon skulle klara det så är det jag. 🙂

Jordan Peterson väcker tankar om religioner

Den senaste diskussionen mellan Peterson och Harris var betydligt bättre än den första. Harris kommer fortfarande in med en inställning att han ska hitta fel i Petersons resonemang, men Peterson är betydligt mycket mer medgörlig och nästan undergiven denna gång. Så diskussionen blir bättre men får en något speciell färg av deras inställning. Det liknar nästan ett förhör där den sekulära världskyrkan ska kontrollera att inte broder Peterson är en kättare som har religiösa idéer.

I vilket fall så var det en sak som slog mig när jag lyssnade. Om Peterson har rätt och de mytologiska historierna innehåller fundamentala sanningar och det går att ur mytologiernas arketyper på något sätt skapa en gud, så får det väldigt intressanta följder. Tyvärr redde de aldrig ut exakt hur steget från arketyper till religion ser ut även om Harris lyfte frågan. Hans iver att hitta fel gjorde dock att utläggningen tog en annan riktning om vanföreställningar istället.

I vilket fall så började jag skriva en kommentar till klippet där jag frågade mig just det, och försökte på retoriskt vis lägga fram vad jag trodde kunde vara en möjlig idé hos Peterson; och det är min tolkning av hans idé om sanning. Som jag förstått Peterson så är vår sanningsuppfattning och hela världsuppfattning en följd av evolutionen. Alltså att vår uppfattning av världen är ett resultat av detta. Inte bara enkla saker som att vi ser viss elektromagnetisk strålning som en viss färg, att vi kan uppleva skillnader i temperatur, att vi kan uppleva fysiska objekt på allehanda sätt. Utan jag menar även de åskådningsformer och förståndskategorier som Kant talar om (Kant dyker av någon anledning alltid upp när jag filosoferar, jag slutar aldrig att imponeras av hur en människa kan vara så skarp som han). Alltså att vårt sätt att tänka formar världen genom att se den som rum och tid, och att vi använder oss av förståndskategorierna (enhet, mångfald, totalitet, realitet, negation, begränsning, ting, orsak, gemenskap, möjlighet, tillvaro och nödvändighet)(hämtat från wikipedia) för att förstå den. Hur världen egentligen är beskaffad vet vi inget om, utan vi är underkastade att tänka på samma sätt som alla andra djur som följt liknande evolution.

(Jag blir lite sugen på att utforska det här med vad evolutionen säger om den yttersta verkligheten egentligen; det måste ju finnas en anledning till att vårt sätt att tänka tog den här svängen ursprungligen. Eller varför evolutionen som system alls manifesterade sig i världen och hur dess verkliga väsen ter sig utan människan. Men det är en svår fråga som jag får återkomma till.)

Alternativt så finns ingen objektiv verklighet, och i så fall är hela verkligheten en skapelse av en gud/medvetande oavsett. Men det är en annan fråga.

I vilket fall så innebär det här en hel del riktigt coola saker. För det första så innebär det att ”världen” är skapad av oss, eller snarare att evolutionen skapat oss på ett visst sätt som får oss att skapa/uppleva världen som den är. Inte den objektiva världen där utanför vår fattningsförmåga förstås, men den tredimensionella världen som har en riktning i tiden. Den enda värld som egentligen finns för oss.

Så, min egen idé om hur Peterson skulle kunna lösa det här problemet med att gå från arketyper till gud då: Arketyperna är på sitt eget sätt en spegling av vår evolutionära hjärna. De följer mönster som finns inbyggda i oss och de har en direkt effekt på verkligheten genom oss. Vi tar på oss roller som Ledare, Lojal följare, Förrädare, Ensamvarg, den gode fadern osv. Av psykologiska skäl tar vi dessa roller för att göra livet lättare. Om man misslyckas i skolan och hoppar av t.ex., då tar man rollen som Drop-out för att känna att det finns en sorts ordning. Att vara ”sig själv” (vi är aldrig ett tomt medvetande) och misslyckas är enormt jobbigt, då ger det trygghet att känna att man följer ett mönster och agerar som en Drop-out. Sartre pratade om det här som att vi är utelämnade i fullständig frihet och utan mening, och att vi för att hantera det faller in i roller. Det är helt omöjligt att leva fullständigt fri och nihilistisk, utan vi kommer automatiskt att inordna oss och verkligheten i ett system av mening och syfte. Jag tror att medvetenhet om det här öppnar dörren för att förändra både sitt liv och sin verklighet. Vill man råda bot på PKismen i samhället så kan man göra det genom att välja en ny roll och formulera en ny värdegrund för sig själv. Ofta räcker det dock med att sätta sig ner och skriva för att hitta och formulera vad man verkligen tror på. Själv har jag tagit på mig en roll av intellektuell högljudd kritiker av den rådande ordningen, men även drag av rebell och oborstad lantis. Därigenom kan jag bekvämt arbeta mot de mål som jag värderar.

(Det slår mig att man kanske kunde göra för myterna likadant som Kant gjort med verkligheten; att reda ut vilka åskådningsformer och förståndskategorier som finns för myterna. Det får bli ett senare projekt. 🙂 )

Men det är en parentes. Poängen är att arketyperna och berättelserna lever i en annan verklighet, men påverkar den vanliga verkligheten. I myternas verklighet existerar gud som någon form av arketyp, kanske den gode fadern eller den fördömande domaren. Han har inte samma sorts verklighet som t.ex ett bord, eftersom ett bords-fenomen existerar av någon yttre anledning i den objektiva verkligheten; troligen. Det skulle ju kunna vara så att det inte existerar någon yttre verklighet utan att allt är vårt medvetandes skapelser och i så fall kan gud vara lika verklig som ett bord, då det enda verklighetskriteriet är hur pass övertygad vi är om någots existens.

Oavsett hur verklig gud är så är han vår skapelse, precis som vår värld är vår skapelse. Och det jag ville komma fram till är att gud, berättelserna och verkligheten är speglingar av vårt sammanlagda medvetande. Det öppnar för intressanta tolkningar som att ”vi alla bär på en del av det gudomliga” eller att gud verkligen skapat världen i den mening att gud utgörs av vårt sammanlagda medvetande som skapat världen genom att omforma den objektiva verkligheten. Återkommande idéer i mytologi och religion, och kanske ett litet bevis för att Petersons tes om att myterna och religionerna innehåller fundamentala sanningar. Det innebär också att man likt gnostikerna kan se världen som en plats där vi är inlåsta i fysiska kroppar och inte kan nå den högre verkligheten, vilket då skulle vara den objektiva verkligheten utanför vår fattningsförmåga; och hur gud bara är en Demiurg en lägre gud, dels för att han är skapad av oss, och dels för att han skapat en imperfekt värld. Det skulle i så fall kunna finnas en högre gudom, och det räcker med att fundera kring vilken sorts gud vi skulle drömma ihop om vi hade mindre mänskliga begränsningar av vårt tänkande.

Det är alltså en rätt skräpig gud vi byggt upp här. Jag har ju redan beskrivit hur mänsklighetens ”uppväxt” var miljoner år av lidande och sexuell lusta, dessa störda varelser har alltså skapat en gud efter sina ideal… Men man ser också hur guden utvecklats från den gammaltestamentliga guden, till en allt mäktigare och fredligare gud, och i vår tid en allt mer marginaliserad gud som mest fungerar som en låtsaskompis och orörlig rörare.

Kan man tro på en sån gud om man är medveten om det här? Nja, inte utan hjälp. Man kan mena att det är nyttigt att ha en så idealiserad idé att följa och inspireras av. Det gör oss till ”bättre” människor, enligt de kriterier vi redan satt upp för vad som är gott, men vi har en symbol att samlas kring och därmed förstärka det goda i samhället. Men funktionalitet är en dålig motivation för religioner. En bättre motivation är i så fall idén om att det finns något utöver verkligheten och att gud är en aspekt av den högre verkligheten. Det vill säga att den gud vi skapat är en dålig kopia av den egentliga guden som finns bakom gränsen för vår fattningsförmåga, alltså i den objektiva verkligheten.

För att dra en parallell till religionens utveckling så kan man jämföra med hur man först dyrkade gud i statyer och tänkte sig att guden bodde i den. Sedan att statyerna bara symboliserade guden och att man egentligen dyrkade den riktiga guden som bodde i himmelen, sen insåg man att det gud var nog mer än bara en i gänget av gudar och att det nog snarare var en enda gud och de andra var antingen falska eller aspekter av guden. Sen insåg man att den enda allsmäktiga guden nog var mer än bara beskrivningen av honom, han övergick nog snarare vår fattningsförmåga och alla försök att beskriva honom var att förminska honom.

Det är så man måste tänka för att tro på gud. Den gud vi skulle dyrka må vara en demiurg och otillräcklig, men det är precis som att dyrka en staty av guden, vi dyrkar det vår fattningsförmåga klarar av, det vi dyrkar är inte stenstatyn eller demiurgen utan det vi inte kan fatta eller formulera. Demiurgen är inte den verkliga guden, utan bara ett mellansteg som vi använder oss av för att ens kunna nå den högre andligheten. Precis som Jesus eller helgonen eller bothisatwor eller Vishnus avatarer osv. alla är en rörelse i den andra riktningen. När gud blir för avlägsen bortom vår fattningsförmåga behöver vi länkar till att nå honom, varelser som är mer människor och som vi kan förstå och efterlikna.

Men nu invänder antagligen någon att det här inte bevisar guds existens, bara existensen av en tankekonstruktion som jag påstår ska efterlikna den obeskrivliga guden. Mitt motargument är att vår existens sker i en helt okänd värld och det finns inte bevis för just något annat än att vi har ett medvetande. Oavsett ståndpunkt så tar man avstamp i en tro. Tron att den yttre verkligheten existerar t.ex. När man som materialist kritiserar religionen att vara en påhittad skapelse utan grund, så gör man det från antaganden som också saknar grund. De krav på bevis som man lägger fram är precis lika godtyckliga. Även om vi är överens om en massa saker så som den fysiska världens existens och hela Kants åskådningsform och förståelsekategorier stämmer exakt överens med verkligheten, så är beviskraven ogrundade. Kritikerna kan inte hävda att man ska utgå från att vissa sanningar existerar för att ifrågasätta att någon utgår från att andra sanningar existerar. Man kan bara kräva bevis inom samma kontext-system.

Det går inte att ifrågasätta guds existens helt enkelt. Lika lite som en religion kan ifrågasätta vetenskapens fakta om världen ur ett religiöst perspektiv.

Den enda utgångspunkt vi kan lita på är existensen av vårt medvetande och utifrån det kan man kanske nå vissa sanningar, utifrån hur det verkar vara uppbyggt. Och en del i dess uppbyggnad är vår tendens till tro på en högre andlighet oavsett om det aldrig framträtt något fenomen som motiverat oss att tro. Men det är antagligen omöjligt att leda något till bevis utifrån vårt medvetande, lika lite som en termometer kan bevisa att det är en katt i rummet.

Jag är långt ifrån klar med det här ämnet, men jag tror jag stannar här. Förhoppningsvis kan jag fundera lite kring de två olika möjligheterna för existensens beskaffenhet: En värld med bara ett medvetande och en värld med en objektiv verklighet. Kanske finns det någon sanning om existensens väsen att gräva fram där. 🙂 Jag tror det är omöjligt att undvika en andlig komponent oavsett.

Mänskligheten och min filosofi

Det här är en liten del av en längre text som jag började skriva som började med en idé om att formulera en ny ideologi grundad på att beslut ska fattas med en långsiktig idé om hur beslutet påverkar oss genom de mönster som uppstår. Texten sprang iväg med mig och jag kände mig tvungen att först ge en bild av min historiesyn och hur den påverkar min syn på hur ideologin borde vara uppbyggd. Men det räckte inte heller, utan jag kände mig tvungen att också förklara vilken filosofi som låg till grund för den historiesynen. Här är en del av texten:

Till mänsklighetens försvar måste jag dock säga att trots alla vidrigheter den har åstadkommit så måste man säga som idioten Dan Eliasson sa ”Vad har den personen varit med om för någonting? Vilka omständigheter har den killen växt upp under? Vad är det för trauma han bär med sig?” Mänskligheten har ”vuxit upp” genom evolution. De som överlever och fortplantat sig har satt sin prägel. Det är att jämföra med att slänga in 100 barn i ett fängelse, ge dem för lite mat och kanske slänga in lite vilda djur som bonus. De 10 som överlever till vuxen ålder är de som kunnat slåss om maten och överlevt attacker, sjukdomar och annat elände. Vad blir det för sorts psykiskt trasiga varelser? När de bygger samhällen så blir det därefter. Mänskligheten är rent fantastisk med tanke på att hela dess väsen är ett resultat av lidande och kamp. Det är inte bara den psykiska effekten jag talar om, hela nervsystemet är uppbyggt utifrån denna kamp och detta lidande, det är de tankemodeller som styr vårt sätt att tänka och därmed hela vårt samhälle och vår kultur! Förklaringen ligger i att ett sätt att överleva är att samarbeta. Om vi går ihop så kan vi slå ihjäl den tredje och kanske äta honom eller åtminstone ta hans mat.

Men det är värre än så; inte bara har mänskligheten vuxit upp genom lidande, kamp och med sexualiteten som det högsta målet, hela världen skapad av denna. Eftersom vårt sätt att uppleva världen är ett resultat av denna brutala evolution, så är världen för oss en värld att kämpa, lida och knulla i. Inte bara det att vi ser världen genom en lins av kamp för överlevnad, där övrig information blivit bortsållad genom miljoner år, utan hela vårt nervsystem är format av den eviga kampen. Vårt sätt att tänka är alltså begränsat av den ständiga effektiviseringen i överlevnad och verkligheten är en optimaliserad form av den egentliga objektiva verkligheten. Men den objektiva verkligheten kan vi aldrig veta något om och samtidigt vara människor. För att vara människa är att alltid tänka i hot och möjligheter för överlevnad och fortplantning. Det finns ingen annan verklighet för oss än denna lidandets lustgård.

Världen är människans egen skapelse! Låt det sjunka in. Världen är formad av människans natur. Världen är en återspegling av vad vi människor behöver veta för att överleva, och därmed är världen en återspegling av vårt inre.

Jag kan inte tänka mig någon mer fruktansvärd sci fi-ras än människan. Om man berättar om oss så här: Det är en ras som inte avlats fram, utan som under miljoner år av lidande och kamp har formats för att döda eller dödas, vars främsta drivkraft är dess sexualitet och kamp för överlevnad. Hela deras väsen är format för detta enda ändamål och världen är ett resultat av detta oändliga lidande.

Om världen är människans skapelse och designad av en så plågad varelse som hela tiden ser hot och möjligheter till överlevnad, så måste ju den världen vara väldigt skev. Särskilt som denna mänsklighet ingår i världen och av evolutionen utrustats med känsla av smärta och ångest för att bättre överleva. De som inte lider går under. De som inte lever i skräck går under. De människor som överlevt och fört sina gener vidare är de som motiverade av smärta undviker både eld och spjut, som ständigt oroligt spanar efter ormar. Men det är också människor som värderar livet högst.

Och varken smärta eller ångest får bli förlamande, då går man också under. Så vi utsätts för precis lagom mycket lidande för att hela tiden drivas vidare och aldrig stanna upp.

Men det väcker ju en del religiösa frågor och för nöjes skull tänkte jag bygga upp en liten mytologi kring det här. Uppenbarligen är det inte människan själv som skapat den här världen egentligen, den är bara en spegling av människans väsen. Skaparen är Evolutionen. Försök föreställa er Evolutionen som en gud eller grupp av gudar. Den agerar i en yttre verklighet i vilken den placerat Livet. Och därefter skapar den vår värld genom att införa Kamp för överlevnad och Sex.

Redan här inser man att det här kommer bli en rejält skruvad skapelseberättelse med så udda pantheon. Antagligen är det här inte första steget av skapelsen, om man utgår från att det finns en objektiv verklighet utanför vårt medvetande, så vi får anta att världen skapades av någon äldre gud som sedan dragit sig tillbaka. Det brukar vara så i skapelseberättelser.
Evolutionen består då av tre gudar som tillsammans skapar människan. Kaos, som genom förändringar i DNA kommer upp med diverse varelser som sedan testas i två steg, först av Kamp och sedan testas de, som överlevt hans behandling, av Sex. Människan lyckas både överleva Kamp och få Sex i säng, övriga dödas.

Eftersom Människan visat sig vara den främsta varelsen i skapelsen genom dessa tester så frågas han ut gång på gång under prövningen hur han vill att världen ska vara. Men världen blir en grym värld eftersom den formuleras av en plågad varelse som ser allt som en kamp. En varelse som tänker i svart eller vitt, som ser till sig själv främst osv.

Vill man så kan man tänka sig att den eventuella objektiva verkligheten som vi inte kan se är gudarnas boning som är betydligt trevligare och inte dominerad av Kamp och Sex. Ett sätt att nå den verkligheten skulle i så fall vara att lära sig av med de tankemönster av kamp och sex och därmed skapa ett personligt himmelrike på jorden. Och i viss mening därmed upphöra att vara människa. Kanske var det det som Buddha pysslade med. 🙂

Jag nöjer mig här, men det finns mycket intressant som följer av det här resonemanget.

*

Detta är alltså grunden till min historiesyn, som handlar om hur mänskligheten och dess själ (kulturen) är en traumatiserad stackars varelse som försöker lära sig hantera sin situation och förstå sig själv. En så trasig varelse har inbyggda brister i sin karaktär som gång på gång orsakar nya tragedier. Hela historien och alla civilisationer är ur det perspektivet en människans ojämna kamp mot sig själv.