Jag skrev tidigare om hur existensen tedde sig för oss utifrån antagandet att det fanns en yttre objektiv verklighet som vi inte kunde nå kunskap om. Jag tänkte det kunde vara kul att fundera kring hur existensen ska ses om det inte finns någon yttre verklighet utan bara ett eller flera medvetanden.

Jag ska genast säga att det antagligen är ofrånkomligt att vi utan en objektiv verklighet alla är del av ett gemensamt medvetande, alternativt att det bara finns ditt eget medvetande och det är identiskt med det allomfattande medvetandet. Anledningen är att våra medvetanden inte bara kan uppstå från ingenstans om hela verkligheten bara är en föreställelse/fantasi, någon måste fantisera den här fantasin. Ditt medvetande måste alltså vara en avknoppning från ett existerande medvetande. Jag har svårt att se att det är möjligt att ditt medvetande bara är en fantasi hos ett annat medvetande om du samtidigt är medveten. Min slutsats är att det därför måste finnas bara ett enda medvetande som antingen är du eller ett högre medvetande som är medveten genom dig och alla andra.

För att ta ett exempel som kanske gör det lättare att förstå: Om du sitter och fantiserar ihop en värld och i den fantasin placerar några varelser som är medvetna. Hur är de i så fall medvetna? De kan ju inte ha ett medvetande som inte du som fantiserar det här är omedveten om; och uppenbarligen kan de inte bara vara simulerade medvetanden bara ur ditt perspektiv, eftersom själva begreppet ”att ha ett medvetande” innebär att något är medvetande. Alltså så måste deras medvetande vara ditt/drömmarens eget medvetande.

Möjligen kan någon invända att det här handlar om ett supermedvetande som kan fantisera på ett helt annat sätt och därför kan skapa nya medvetanden som den är omedveten om. Det är möjligt, men jag känner att man då börjar komma ifrån grundantagandet om medvetanden och ingen yttre värld. Tanken är ju att det enda vi verkligen vet existerar är vårt medvetande, och tanke-experimentet går ut på att tänka sig en värld utan yttre verklighet. Att börja omdefiniera medvetandet till någon sorts magisk supermedvetande känns fel då. Det känns som vi försöker göra om supermedvetandet till en ny verklighet.

Men här kommer en viktig insikt som ursäktar inkluderandet av ett magiskt supermedvetande som yttre verklighet: Om det bara finns ett enda medvetande som fantiserar verkligheten så är det att jämföra med en objektiv verklighet ändå. Medvetandet måste vara medvetande om en enda verklighet i taget, förvisso på oändligt antal olika sätt, men den håller en gemensam bakomliggande verklighet som den/vi förhåller oss till. Både du, daggmasken och den svampväxt som lever på¨en annan planet har en gemensam objektiv verklighet som ni ser delar av.

(Det skulle också öppna upp för en hel del intressanta fenomen. Magi skulle t.ex. kunna vara möjlig om man på något vis kunde påverka medvetandet till att uppleva en annan verklighet.)

Just fenomenet att det enda medvetandet fungerar som en yttre verklighet, gör att jag misstänker att det är den rätta uppfattningen. Men det är bara intuitivt och inget jag tänkt över. Det känns alltid bättre att förena idéer i en enda punkt så som ett medvetande, än att lämna en röra av oklarheter.

Det här kräver dock en del ytterligare funderingar kring vad ett medvetande ÄR till exempel, hur ett medvetande förhåller sig till den upplevda ”fysiska” verkligheten. Om medvetanden är den enda verkliga existensen, så är det ju intressant att fundera över hur samspelet ser ut mellan den fysiska verklighet där medvetandet uppstår/ingår. Medvetandet kunde alltså enbart komma till uttryck så här i vår verklighet genom vår hjärna. Det finns alltså ett system av regler för hur medvetande och fantasivärlden kan samspela. Om medvetandet är det enda som verkligen existerar så har medvetandet alltså skapat en verklighet med regler som den själv är fångad av!

Det här för mig in på en del funderingar jag haft kring regler och medvetande. Det är kanske en paradox att medvetandet själv skapar regler i sin fantasi, och därmed begränsar hur den kan agera i sin egen fantasi.

Det innebär att om det är en lång rad olika medvetanden som den ”reinkarnerar” sig i, så blir de hela tiden mer begränsade. Den första allsmäktiga medvetandet kan fantisera vilken verklighet den vill, men den måste sätta upp regler för den fantiserade verkligheten, för utan regler/definitioner så har inget en existens.

Jag får återkomma till det här. Det är ett lite ambitiöst projekt kanske, att mer eller mindre försöka definiera den yttersta verkligheten, men i all anspråkslöshet så tror jag att om någon skulle klara det så är det jag. 🙂

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s